75 procent av utrikes födda i Sverige känner sig som en del av samhället - första nationella mätningen kom 2026

Frågan i SCB:s nya undersökning om social sammanhållning lyder: Jag känner mig som en del av det svenska samhället. Svarsalternativen är stämmer helt, till stor del, till viss del, eller inte alls. Bland utrikes födda svarar 75 procent helt eller till stor del ^[1]. Bland inrikes födda är motsvarande siffra 90 procent, och bland inrikes födda med två utrikes födda föräldrar 78 procent ^[1].

Undersökningen genomfördes 2026 och är ett engångstillfälle ^[1]. SCB fick uppdraget av regeringen i september 2025 för att följa upp de integrationspolitiska mål som riksdagen beslutade om 2024, och byggde undersökningen från grunden - just för att fånga sådant som inte går att läsa ur register ^[1]. Det innebär också att någon jämförelse med år 2000, 2010 eller ens 2020 inte går att göra på just den här frågan ^[1]. Vi ser en nivå, inte en trend.

Det finns näraliggande svenska källor, men ingen som täpper till hålet. Integrationsverket gav ut en Integrationsbarometer under 2000-talets första hälft, innan det lades ner - den mätte diskriminering och upplevt utanförskap, inte samhörighet på det sätt SCB:s nya undersökning gör ^[1]. SCB:s medborgarundersökning har sedan 2008 kartlagt utrikes- och inrikes föddas syn på den egna kommunen och drygt sju av tio utrikes födda svarar där att de kan vara den de är och leva det liv de vill ^[2] - men det är en kommunfråga, inte en nationell. Även SOM-institutet vid Göteborgs universitet mäter nationell samhörighet, men redovisning uppdelad på utrikes födda över tid har inte publicerats. Ingen av dessa gör det möjligt att teckna en tidsserie tillbaka till år 2000 ^[1]. En äldre svensk enkät från Centrum för invandringsforskning på Stockholms universitet (Anders Lange 1997) visade att iranier, turkar och asiater då rapporterade lägst samhörighet med Sverige - men urvalen är inte jämförbara med dagens ^[3].

Ju längre en person bott i Sverige, desto starkare samhörighet - så lyder intuitionen. SCB:s siffror ger en mer sammansatt bild. Bland utrikes födda som bott i Sverige 0-4 år svarar 72 procent att de känner sig som en del av samhället ^[1]. Efter 5-9 år är siffran 72 procent, efter 10-19 år faktiskt 69 procent, och först vid 20 år eller mer stiger den ^[1].

Bland dem som bott 40 år eller mer i Sverige är samhörigheten 86 procent - i nivå med inrikes födda ^[1]. SCB bedömer själva att detta hänger samman med att gruppen till stor del utgörs av finländare som kom under efterkrigstidens arbetskraftsinvandring ^[1]. Det är alltså inte enbart tiden i landet som lyfter siffran, utan också vilka som råkar finnas kvar i den äldsta kohorten. Varför siffran faktiskt SJUNKER något i mellangruppen 10-19 år förklarar SCB inte i rapporten - det kan vara statistisk variation, men också att kohorten skiljer sig i sammansättning från den yngre ^[1].

Grunden för att bosätta sig i Sverige skiljer sig knappt alls. Personer som kommit på grund av skyddsbehov ligger på 72 procent, familjeband 71 procent, arbete eller studier 70 procent ^[1]. Skillnaderna är inom felmarginalen. Den bild som ibland tecknas - att flyktinginvandrare skulle känna mindre samhörighet än arbetskraftsinvandrare - får inte stöd i data.

De som är födda i Norden utanför Sverige (nästan uteslutande Finland, Danmark och Norge) svarar 88 procent - nära, men inte identiskt med, inrikes föddas 90 procent ^[1]. Bland dem som är födda i övriga Europa ligger andelen på 73 procent, och bland dem som är födda utanför Europa också 73 procent ^[1].

Bryter man ner det ytterligare framträder några skillnader. Lägst samhörighet rapporterar personer födda i Europa utanför EU och Norden - det vill säga forna Jugoslavien, Ukraina, Ryssland och Belarus - där 69 procent instämmer ^[1]. Personer födda i Nordamerika eller Sydamerika ligger högst utanför Norden, 77 procent, tätt följda av dem som är födda i EU utanför Norden, 76 procent ^[1]. Afrika 74 procent och Asien 73 procent ligger nära det utomeuropeiska snittet ^[1].

En viktig reservation kring den lägsta gruppen: efter Rysslands invasion 2022 kom ett stort antal ukrainska flyktingar till Sverige och de ingår nu i gruppen "Europa utanför EU och Norden" ^[1]. Många har mycket kort tid i landet och en osäker framtid, vilket sannolikt drar ner just den här gruppens samhörighetstal.

Spännvidden mellan grupperna är ändå mindre än man kanske skulle tro. Från 69 till 88 procent - ingen enskild grupp där mer än en tredjedel avviker, och skillnaderna är gradvisa ^[1].

En jämförelse som ger tydligare utslag är typen av bostadsområde. Bland utrikes födda i så kallade utanförskapsområden svarar 72 procent att de känner sig som en del av det svenska samhället ^[1]. Bland utrikes födda utanför sådana områden är siffran 75 procent ^[1]. Skillnaden är alltså bara tre procentenheter ^[1].

Skillnaden mellan områdestyper är däremot stor bland inrikes födda. I det som SCB kallar områdestyp 1+2 (områden med socioekonomiska utmaningar) är samhörigheten 84 procent bland inrikes födda, mot 91 procent i områdestyp 4+5 ^[1]. Med andra ord: den lägre samhörigheten i utsatta områden är i huvudsak en klass- och områdesfråga, inte i första hand en fråga om utländsk bakgrund.

I Norge har SSB (Statistisk sentralbyrå) gjort samma typ av undersökning som Sverige nu genomfört - fast tre gånger: 1996, 2005/2006 och 2016 ^[3]. Den täcker tolv utvalda ursprungsländer, inte alla utrikes födda ^[3]. Men den är den enda nordiska källan som ger en riktig tidsserie.

Frågan ställs på skala 1-7, där 7 betyder "stor tilhørighet till Norge" ^[3]. Vid mätningen 2005/2006 låg genomsnittet för hela undersökningen på 5,0, och sammanlagt två tredjedelar hamnade i övre halvan (5-7) ^[3]. När samma undersökning gjordes 2016 hade genomsnittet stigit till 5,5, och 33 procent svarade högsta värdet ^[4].

Ökningen är genomgående för nästan alla ursprungsländer. Irakier gick från 4,3 till 5,9 i genomsnitt, turkar från 4,3 till 5,6, iranier från 4,5 till 5,5 ^[3][4]. De grupper som redan låg högt - vietnameser, pakistanier, srilankeser - stannade högt. SSB:s förklaring är att den ökade tilhørigheten hänger samman med längre botid: vid 16 år eller mer i Norge närmar sig snittet 6 på skalan ^[4].

Efter SSB-mätningen 2016 har Fafo på uppdrag av Integrerings- og mangfoldsdirektoratet (IMDi) genomfört en bredare studie "Hverdagsliv og integrering" med 9 500 personer med invandrarbakgrund. I den rapporten (publicerad 2024, med datainsamling 2023) säger 56 procent att de ser sig som helt eller ganska norska, men bara 32 procent tror att andra ser dem så ^[5]. Gapet mellan självbild och upplevd bekräftelse är ett fynd som varken SCB eller SSB fångar. Det påminner om att "samhörighet" är dubbelriktad - det räcker inte att man känner sig som del av landet om omgivningen inte ser en så.

Danmark har den längsta löpande serien. Udlændinge- og Integrationsministeriet genomför sedan 2012 den årliga Medborgerskabsundersøgelsen bland indvandrere och efterkommere med ikke-vestlig oprindelse. Två frågor är centrala.

Den ena är en identitetsfråga - Hvad føler du dig mest som? Från 2011 till 2019 steg andelen indvandrare som svarade dansker eller dansker med indvandrerbaggrund från 58 till 70 procent. Bland efterkommere - dem som är födda i Danmark av två utrikes födda föräldrar - steg motsvarande andel från 71 till 82 procent ^[6].

Den andra frågan - Hvor tæt føler du dig knyttet til Danmark? - infördes 2020. 89 procent av indvandrare och 93 procent av efterkommere svarade meget eller ret tæt ^[7]. I den senaste mätningen 2023 svarade 88 procent av personer från MENAPT-länderna (Mellanöstern och Nordafrika samt Turkiet) i åldersgruppen 30 år och äldre att de känner tæt knytning till Danmark, motsvarande 89 procent bland övriga icke-västliga och 87 procent bland västliga ^[8]. Nivåerna har alltså legat stabilt kring 85-90 procent under de fyra år frågan ställts.

En bakomliggande siffra: bland personer från MENAPT-länderna säger 6 procent att de känner låg tilhørighet till både Danmark och ursprungslandet - alltså den grupp Berry-modellen kallar marginaliserade ^[9]. Det är en liten men inte försumbar grupp.

Frestelsen är att lägga siffrorna bredvid varandra: Sverige 75 procent, Norge drygt hälften (andelen som svarade 6 eller 7 på sjugradig skala 2016 i SSB LKI) ^[4], Danmark 88-90 procent. Men jämförelsen haltar rejält. Sverige har fyrgradig skala (helt/till stor del/viss del/inte alls), Norge sjugradig, Danmark fyrgradig med annan formulering ^[1][4][7]. Norge har dessutom undersökt tolv specifika ursprungsländer, inte alla utrikes födda ^[4]. Danmark inkluderar även efterkommere - alltså inrikes födda med utländsk bakgrund - i sin målgrupp.

Minst felkälla ger den gemensamma nämnaren stark eller mycket stark tilhørighet. Med den avgränsningen ligger andelarna i storleksordningen 75-90 procent i alla tre länder - en majoritet, men inte alla. Det som skiljer är riktningen: Norge och Danmark ser en uppåtgående trend över tio till femton år; i Sverige vet vi bara var vi står i dag.

Det finns också en väl belagd invändning: dessa undersökningar har låga svarsfrekvenser bland just den grupp de mäter. Medborgerskabsundersøgelsen 2023 hade 23 procents svarsfrekvens bland unga från MENAPT-länderna ^[8]. SCB:s undersökning 2026 hade en betydligt lägre svarsfrekvens bland utrikes födda än inrikes födda ^[1]. Den som avstår att svara kan mycket väl vara den som skulle ha svarat lägst. Alla tre länders siffror kan därför överskatta samhörigheten något.

Att samhörigheten stiger med tid i landet är den mest stabila effekten - SSB i Norge visar den tydligast ^[4]. Att den norska ökningen 2006-2016 var stor även för nyare invandrargrupper som irakier och afghaner tyder också på en generell effekt: nyanlända från 2006 hade hunnit få tio år i landet till 2016 ^[4].

Grupper som kommit av arbetsskäl och behållit stark koppling till ursprungslandet - polacker i Norge, syd- och centralamerikaner tidigare i Sverige - rapporterar lägre samhörighet. Grupper som kommit som barn eller flyktingar från länder utan möjlig återvändo (vietnameser, srilankeser i Norge; personer födda i Sverige med två utrikes födda föräldrar) rapporterar högre. Men Berry-modellen som Danmark använder visar också något viktigt: en del av dem som starkt identifierar sig med Danmark har samtidigt stark koppling till ursprungslandet - de behöver inte utesluta varandra ^[9].