Antalet svenska studiemedelstagare i Storbritannien är det lägsta CSN någonsin har uppmätt

De tre studieländerna följer varsin bana, och samtidigt en gemensam. USA nådde toppen läsåret 2014/15 med 5 731 svenska studiemedelstagare på eftergymnasial nivå, föll till pandemibotten 2 305 (2020/21) och ligger nu på 2 937 - en nedgång med 49 procent från toppen ^[1]. Danmark nådde sin topp tidigare, 2 087 personer läsåret 2009/10, och har därefter nästan halverats till strax över tusen personer i dag ^[1]. Storbritanniens historiska rekord i CSN:s statistik är 5 646 (2002/03); efter en dipp mitt på 00-talet tog UK igen med 5 360 personer 2013/14 ^[1]. Sedan dess är nedgången obruten: 1 588 läsåret 2024/25 ^[1]. Det är lägre än något år CSN har mätt sedan tabellen började 2001/02 ^[1].

Bakgrunden är delvis gemensam för alla tre länderna. CSN pekar på en svagare krona som gör utlandsstudier dyrare, ett bredare utbud på svenska högskolan och en pandemi som satte punkt för många utlandsplaner ^[3]. Men Storbritanniens fall har också en egen förklaring: Brexit. Fram till årsskiftet 2020/2021 betalade svenskar samma "home fees" som britterna på brittiska universitet ^[3]. Efter utträdet klassas svenska studenter som internationella studenter och betalar tre till fyra gånger så höga avgifter ^[3]. Antalet svenskar i UK har fallit varje läsår sedan dess - från 3 553 (2020/21) till 1 588 (2024/25), en minskning med 55 procent på fyra år ^[1].

Brexit förklarar dock bara halva historien. Nedgången började redan runt 2014, långt före folkomröstningen 2016 ^[1]. Från toppen 2013/14 till läsåret 2019/20 - alltså före både utträde och avgiftshöjning - hade UK-siffran redan tappat 27 procent ^[1]. En del av det tappet syns i samma år hos USA, vilket tyder på en gemensam faktor: en förskjutning från de dyra engelskspråkiga länderna till EU-länder som Spanien, Frankrike och Italien, där undervisning i dag ofta erbjuds på engelska till europeiska priser ^[3]. Brexit påskyndade en trend som redan var i gång.

Danmark ser vid första anblick ut som en svensk lågkonjunkturbarometer, men mycket av rörelsen handlar om Öresundsregionen. Många som räknas som utlandsstuderande i Danmark bor i Skåne och pendlar - när villkoren för gränspendlare eller för det danska studiestödet ändras rör sig siffran.

Trots halveringen är USA fortfarande det enskilt största destinationslandet för svenska studiemedelstagare. CSN:s egen sammanställning för hela studiemedelspopulationen (alla utbildningsnivåer, inte bara högskolan) rangordnar 2024/25 så här: USA först med drygt 3 000 personer, sedan Storbritannien med runt 1 600, tätt följt av Spanien med runt 1 600, och därefter Frankrike och Italien med drygt 1 200 vardera ^[3]. Spanien, Frankrike och Italien har alla vuxit medan USA och UK har tappat - EU-länderna är billigare, närmare och sedan Brexit också administrativt enklare än Storbritannien ^[3].

Ett annat land har gått rakt uppåt: Lettland. En stor andel av de svenska läkarstudenterna utomlands finns i dag i Riga, där drygt 1 000 svenskar läste medicin läsåret 2024/25 - nästan en dubblering på fem år ^[3]. Det säger något om vad rörelsen i botten handlar om: intresset för att studera utomlands minskar inte alls i alla riktningar. Det flyttar från de dyra engelskspråkiga länderna till EU-länder där undervisning ges på engelska till europeiskt pris.

Den andra delen av frågan går inte att svara på exakt. Det finns ingen svensk studie som specifikt följer den grupp som tar hel utländsk examen och mäter hur många som är tillbaka i Sverige exakt fem år efter examen. Den bästa mätningen är CSN och SCB:s registerstudie från 2017, som följde 52 100 personer som studerade utomlands med svenska studiemedel på eftergymnasial nivå åren 2007-2009 och kontrollerade var de var folkbokförda den 31 december 2015 ^[2].

Huvudresultatet: 82 procent var folkbokförda i Sverige sex-åtta år efter studiestart, jämfört med 98 procent bland dem som enbart studerat i Sverige ^[2]. Men snittet döljer stora skillnader mellan grupperna. Utbytesstuderande - de som åker via svenska lärosäten inom ett utbytesavtal - kom tillbaka i 91 procent av fallen ^[2]. Språkstuderande i 93 procent ^[2]. Men free-movers, alltså de som ordnar hela sin utbildning utomlands på egen hand och som ligger närmast frågans "tar examen utomlands", återvände bara i 75 procent av fallen ^[2].

Ju längre man är borta, desto fler stannar. Bland dem som studerade utomlands högst 39 veckor var 92 procent tillbaka ^[2]. Bland dem som fick studiemedel för minst 120 veckor - i praktiken hela grundutbildningar utomlands - var det bara 67 procent ^[2].

Också destinationen spelar in. Högst "stannafrekvens" har Norden: av dem som studerat i Danmark, Norge eller Finland var bara 69 procent folkbokförda i Sverige sex-åtta år senare - en integrerad nordisk arbetsmarknad gör det lätt att bli kvar ^[2]. Bland dem som studerat i Nordamerika var 82 procent tillbaka i Sverige, i EU exklusive Norden 83 procent ^[2]. Sett från andra hållet var Storbritannien det vanligaste bosättningslandet efter Sverige, följt av USA och Norge ^[2].

Fyra saker att ha med sig. Den första gäller vad som räknas. CSN:s "eftergymnasiala nivå" omfattar universitet och högskola, men också yrkeshögskola, folkhögskola samt konst- och kulturutbildning. Rena högskolestudier är den stora delen men inte hela siffran.

Den andra gäller vem som räknas. Studiemedel för utlandsstudier ges till svenska medborgare men också till EU/EES-medborgare och andra med tillräcklig anknytning till Sverige. "Antalet svenskar" är alltså i strikt mening antalet svenska studiemedelstagare - de flesta med svensk bakgrund, men inte alla. Personer som studerar utomlands med egna pengar, stipendium eller lån i studielandet räknas över huvud taget inte. Hur stor den gruppen är vet ingen - men den finns särskilt på de dyra amerikanska privatuniversiteten och på handelshögskolor i UK. Att antalet CSN-studenter faller kan alltså delvis vara en förskjutning mot självfinansiering, inte bara att färre åker.

Den tredje gäller hur personer räknas. CSN redovisar läsårspersoner: en student som läser tre år utomlands räknas i alla tre läsåren, inte en gång. Ökningen av svenska läkarstudenter i Lettland - en femårig utbildning - trycker upp siffran mer per person än en ettårig utbytestermin i London gör.

Den fjärde gäller siffran 82 procent ^[2]. Den bygger på folkbokföring 31 december 2015 - ett ögonblicksmått, inte en spårning år för år ^[2]. Rapporten har heller aldrig upprepats. Det betyder att det svenska svaret på frågan "hur många kommer tillbaka" i praktiken bygger på en kohort som studerade före smartphone-eran, före Brexit och långt före pandemin. En detalj till: språkstuderande räknades som eftergymnasial nivå i den kohorten, men klassas i dag som gymnasienivå - så gruppen 82 procent innehåller något som inte skulle ingå om studien gjordes om i dag ^[2]. Statistiken över hur många som åker är färsk. Statistiken över vad som händer med dem efteråt är åtta år gammal, och avser en tid som ser annorlunda ut mot i dag.