Medianen betalar 25 procent i skatt - toppens löner beskattas med 45, deras kapitalinkomster med bara 20

År 2024 låg medianen för sammanräknad förvärvsinkomst för alla över 20 år på 355 900 kronor ^[9]. I den inkomstklass som innehåller medianen (340-359 tkr) var den genomsnittliga slutliga skatten 87 400 kronor per person ^[1] - motsvarande 25,0 procent av inkomsten. Det är i praktiken kommunalskatt (i snitt 32,4 procent 2026), minus grundavdrag och jobbskatteavdrag, plus en liten allmän pensionsavgift ^[10].

En viktig sak att ha med sig: den 25-procentiga andelen är den direkta inkomstskatten på lönen ^[1]. Arbetsgivaravgifter (31,42 procent av lönen) läggs ovanpå av arbetsgivaren och landar i praktiken hos den anställda genom lägre lön - räknas de in blir skattekilen betydligt högre även för medianen ^[2]. Konsumtionsskatter som moms tar ytterligare en fjärdedel av det som handlas för ^[2]. När forskare talar om "effektiv skattekil på arbete" - alltså vad staten totalt tar av varje intjänad krona som konsumeras - landar den svenska medianen kring hälften ^[2].

Men för att svara på frågan så som den vanligen ställs - hur stor del av lönen som försvinner till Skatteverket - är den direkta inkomstskatten det relevanta måttet. Och den ligger alltså på cirka 25 procent för medianen ^[1].

För att räknas till topp 1 procent på förvärvsinkomst behövdes 2021 en årsinkomst på minst 1 215 000 kronor ^[11]. Den gruppen betalar den högsta skatten på sin arbetsinkomst. Bastani och Selin visar i sin ESO-rapport 2019:3 att den genomsnittliga skatten som andel av bruttoinkomsten är runt 25 procent kring medianen och stiger till cirka 45 procent för dem som ligger allra högst i förvärvsinkomstfördelningen ^[2].

Marginalskatten - alltså skatten på nästa intjänade krona - toppar runt 52 procent på lön över den statliga brytpunkten (615 300 kr 2024) ^[2]. Räknas moms och arbetsgivaravgifter in landar den effektiva marginalskatten över 70 procent ^[2]. "Hälften kvar", som var parollen från 1991 års skattereform, är alltså inte sant för höginkomsttagare på lönebiten ^[2].

En viktig varning innan man går vidare: "topp 1 procent på förvärvsinkomst" (den grupp som ESO 2019:3 mäter skatten på) och "topp 1 procent på total inkomst" (den grupp som Finanspolitiska rådet analyserar när de talar om kapitalinkomster) är inte samma personer ^[2][3]. En pensionerad ägare av ett stort aktieinnehav med utdelningar men låg lön hamnar i den senare gruppen men inte i den förra. Grupperna överlappar mycket, men inte helt ^[3].

Men huvudpoängen står kvar: allt större del av toppens inkomster är inte lön längre. Enligt Finanspolitiska rådets studie 2024/1 (Alstadsæter och Roine) har kapitalinkomsternas andel av översta decilens disponibla inkomst gått från runt 20 procent på 1990-talet till klart över 40 procent under det senaste decenniet - och för själva toppen (P99-P100) är kapitalandelen ännu högre ^[3]. Och kapitalinkomsten beskattas på ett helt annat sätt.

Sverige har sedan 1991 års skattereform ett dualt inkomstskattesystem ^[12]. Arbetsinkomster beskattas progressivt (32 procent kommunalskatt + 20 procent statlig över brytpunkten) ^[10][2]. Kapitalinkomster - utdelningar, räntor, realiserade aktievinster - beskattas med en platt statlig skatt på 30 procent ^[7]. Det finns ingen kommunal andel och ingen progressivitet.

För dem som äger sitt eget fåmansaktiebolag är de så kallade 3:12-reglerna centrala ^[5]. Utdelning inom det årliga gränsbeloppet beskattas med 20 procent - två tredjedelar av den vanliga kapitalskattesatsen ^[5]. En läkare eller advokat som konsulterar via eget bolag kan alltså ta ut vinsten som utdelning till 20 procent i stället för att ta samma belopp som lön med marginalskatt uppåt 52 procent ^[5][2]. Räknar man in bolagsskatten (nu 20,6 procent) och arbetsgivaravgifterna i alternativkostnaden för lön - det ekonomen kallar en "skattekil" - blir marginalskatteklyftan mellan lågt beskattad 3:12-utdelning och hög lön cirka 32 procentenheter enligt ESO 2019:3 ^[2]. Det är ett stort gap som drivit fram en omfattande omvandling av lön till utdelning i egenföretagarsektorn.

För den som sparar i aktier och fonder gör investeringssparkontot (ISK) skatten ännu lägre. Sedan 2012 betalar man på ISK en årlig schablonskatt på kapitalbasen - för 2025 blir den effektivt runt 0,9 procent av det man har på kontot ^[13]. På aktier med förväntad avkastning på 7 procent motsvarar det en effektiv skatt på ca 13 procent - att jämföra med 30 procent i den vanliga aktiehandeln ^[13].

Det är den här kombinationen som gör att en förmögen aktieägare eller fåmansbolagsägare kan hamna på en total skattesats som är lägre än medianlöntagarens 25 procent - trots att deras inkomst är många gånger större ^[1].

År 2000 låg den effektiva skatten för en medianlöntagare på cirka 39 procent ^[1]. I dag är den 25 procent - en sänkning på drygt 14 procentenheter ^[1]. Den reform som tydligast förklarar sänkningen är jobbskatteavdraget, som infördes 2007 och byggdes ut i fem steg fram till 2014 ^[14]. Avdraget riktade sig framför allt till löntagare med låga och medelhöga inkomster.

För dem över den statliga brytpunkten har utvecklingen varit annorlunda. Här höjdes den effektiva marginalskatten faktiskt något genom en avtrappning av jobbskatteavdraget 2016, men den togs bort igen från 2025 ^[14]. Den största enskilda sänkningen på toppen kom när värnskatten - den extra 5-procentiga statliga skatten över den övre skiktgränsen - avskaffades den 1 januari 2020 ^[15]. Cirka 345 000 skattebetalare fick då sin marginalskatt sänkt med 5 procentenheter ^[15].

Men den verkligt stora förskjutningen har skett på inkomstsidan, inte skattesidan. För den procent som ligger i toppen (P99-P100) har ränte- och utdelningsinkomsterna blivit 5,8 gånger större mellan 1995 och 2020, realiserade aktievinster 8,6 gånger större - medan arbetsinkomsterna "bara" har blivit 1,7 gånger större ^[8]. Toppens inkomster har alltså vridits kraftigt från beskattningsformer med progressiv skatteskala till beskattningsformer med platt 20-30-procentig skatt ^[8].

Resultatet: gapet mellan skatten på en medianlön och skatten på höga kapitalinkomster är i dag mindre än gapet mellan en medianlön och en hög lön. Enkelt uttryckt - en toppinkomsttagare vars pengar mest kommer från utdelningar betalar i praktiken ungefär lika stor andel som en medianlöntagare, medan en toppinkomsttagare vars pengar mest kommer från lön betalar ungefär dubbelt så stor andel.

Så mycket säger den officiella statistiken. För den absoluta toppen - de ungefär 8 000 personer som utgör topp 0,1 procent - blir bilden ännu mer skev, men också mycket osäkrare ^[9]. SCB:s ordinarie tabeller skiljer inte ut topp 0,1 procent som egen grupp, och Sverige har sedan 2007 slutat samla in individuell förmögenhetsstatistik ^[16].

Det forskningen ändå kunnat visa är att för de allra rikaste dominerar icke-realiserade vinster i egna bolag. Så länge företagets vinstmedel stannar kvar i bolaget och inte delas ut syns de inte alls i den taxeringsbaserade inkomststatistiken. En ny översikt från Finanspolitiska rådet visar med norsk registerdata - Norge har ett liknande dualt skattesystem men fortfarande förmögenhetsregister - att för den översta hundradels procenten av inkomstfördelningen står balanserade vinstmedel i onoterade bolag för långt över hälften av den ekonomiska inkomsten ^[3]. Löne- och ränteinkomster tillsammans utgör bara en tiondel ^[3].

De här balanserade vinstmedlen blir aldrig beskattade som personlig inkomst så länge ägaren inte tar ut dem. När Bastani och Selin i ESO 2019:3 zoomar in på de 746 personerna med de allra högsta redovisade förvärvsinkomsterna i Sverige (topp 0,01 procent) hittar de att fåmansbolagsutdelningar dominerar deras kapitalinkomster ^[2]. Med andra ord: för de allra rikaste är den personligt bokförda skatten en grov underskattning av vad de verkligen tjänar.

En ärlig sammanfattning: Sverige har ingen publicerad siffra på den effektiva skattesatsen för topp 0,1 procent på deras totala ekonomiska inkomst ^[2][3]. Den akademiska forskningen (Roine och Waldenström; Bastani och Selin; Finanspolitiska rådet) pekar mot att den ligger lägre än medianlöntagarens - inte högre - just därför att den mesta av avkastningen är kapital som antingen aldrig realiseras eller beskattas till 20-30 procent ^[2][3]. Det är den rimliga slutsatsen från vad vi vet om inkomstsammansättning och statutoriska skattesatser, men det finns inget officiellt registerbelagt tal att hänvisa till.

Det duala skattesystemet är ingen tillfällighet. När Sverige 1990-91 genomförde "århundradets skattereform" var det ett medvetet val att särskilja lön från kapital ^[12]. Argumentet var att kapital är rörligt över landsgränserna - höga svenska kapitalskatter skulle bara skicka pengarna utomlands. Arbete är mindre rörligt och tål därför högre skattesatser. En låg, enhetlig kapitalskatt skulle också minska drivkrafterna för dyra skatteupplägg och göra systemet enklare, resonerade reformarkitekterna ^[12].

Problemet, som forskningen (bland andra ESO 2019:3, SOU 2016:75 och Långtidsutredningen 2019 bilaga 3) återkommande pekat på, är inkomstomvandling ^[17]. När gapet mellan skattesatsen på lön och kapital blir stort får de som kan omklassificera sin lön till kapital ett kraftigt incitament att göra det. Vanliga löntagare kan inte det - de får sin lön av en arbetsgivare. Ägare av fåmansbolag kan avgöra hur mycket de tar ut i lön och hur mycket i utdelning. Den frihetsgraden är själva grunden för att medianlöntagaren i praktiken betalar högre andel i skatt än vissa av landets rikaste.

Därtill har fastighetsskatten och förmögenhetsskatten avskaffats (2007-2008), reavinstskatten på kapital nedskuren genom ISK (2012), och värnskatten borttagen (2020) ^[3]. Alla dessa reformer har flyttat den effektiva skattebördan bort från kapital och höga inkomster - och Sveriges Gini-koefficient för disponibel inkomst har ökat från cirka 0,23 i början av 1990-talet till kring 0,30 i dag, vilket enligt Finanspolitiska rådet är väsentligt mer än i de flesta andra OECD-länder ^[3][17]. Sverige utgick dock från en internationellt sett låg nivå, och är fortfarande ett av världens jämlikare länder ^[3].