Moderaterna har svängt mellan 14 och 30 procent sedan 1973 - sittande regeringar tappar i fyra av fem val

1973 var Moderaterna det minsta av de tre borgerliga partierna med 14,3 procent, långt bakom Centerpartiets 25,1 procent och Folkpartiets 9,4 procent ^[1]. Under Gösta Bohmans ledning växte partiet snabbt: 20,3 procent 1979 och 23,6 procent 1982 - då gick partiet om Centern som det största borgerliga ^[1].

Därefter följde tre decennier av ganska stabila resultat kring 20-23 procent, med två tydliga undantag ^[1]. Under Carl Bildt vann partiet regeringsmakten 1991 med 21,9 procent, men förlorade den igen 1994 ^[1]. Bo Lundgrens 15,3 procent 2002 blev partiets näst sämsta val sedan 1973 - en tredjedel av väljarstödet försvann på fyra år ^[2].

Efter Fredrik Reinfeldts övertagande 2003 följde "Nya Moderaterna", en förskjutning mot mitten med arbetslinjen som bärande idé ^[3]. 2006 klev partiet upp till 26,2 procent och 2010 till 30,1 procent - Moderaternas bästa val sedan allmän rösträtt infördes ^[4]. Sedan har kurvan pekat nedåt igen: 23,3 procent 2014, 19,8 procent 2018 och 19,1 procent 2022 ^[1].

Om man rangordnar de tre traditionella riksdagspartierna efter deras svagaste val i perioden får man tre helt olika golv ^[1]:

• Centerpartiet: 5,1 procent 1998 - från 25,1 procent 1973 har partiet tappat fyra av fem väljare ^[1].
• Moderaterna: 14,3 procent 1973 (näst sämst 15,3 procent 2002) ^[1].
• Socialdemokraterna: 28,3 procent 2018 - det sämsta för S sedan allmän rösträtt infördes ^[4][6].

Jämförelsen visar hur olika partierna befinner sig på skalan. Moderaternas sämsta år ligger nästan tre gånger så högt som Centerns, men bara på ungefär hälften av S:s bottennotering. Det speglar också att alla tre nådde sina toppar i olika epoker - Centern 1973, Socialdemokraterna 1982 (45,6 procent) och Moderaterna 2010 ^[1].

En brasklapp om M:s golv: frågan begränsar sig till valen efter 1973, alltså efter enkammarreformen ^[1]. Ser man längre bakåt var partiets föregångare Högerpartiet ännu svagare - 12,9 procent 1968 och 11,5 procent 1970 ^[6]. Att 14,3 procent 1973 är M:s allra svagaste i den moderna eran ^[1] betyder alltså inte att partiet aldrig varit svagare - bara att det inte varit det sedan enkammarriksdagen infördes.

Och att jämföra en botten mellan partier är inte samma sak som att säga att den ena krisen var värre än den andra. För Socialdemokraterna är en tredjedel av väljarstödet borta jämfört med toppen 1982, för Moderaterna handlar tappet från 2010 om cirka en tredjedel, och för Centern om fyra femtedelar ^[1]. Alla tre partier har alltså minskat kraftigt från sina bästa år - men från väldigt olika utgångslägen.

Räknar man ihop väljarstödet för statsministerns parti (eller alla regeringspartier vid koalition) inför varje riksdagsval sedan 1976 blir mönstret slående: sittande regering har tappat väljare i 11 av 14 val, alltså i cirka fyra fall av fem ^[1]. Genomsnittsförändringen ligger på ungefär minus tre procentenheter, men spridningen är stor ^[1].

De tre största rasen i modern tid:

• 2014: Alliansregeringen (M, FP, C, KD) föll från 49,4 procent 2010 till 39,4 procent - ett tapp på 10,0 procentenheter ^[5]. Reinfeldt avgick på valnatten ^[5].
• 1998: Göran Perssons S-regering föll från 45,3 till 36,4 procent - minus 8,9 procentenheter efter den hårda budgetsaneringen på 1990-talet ^[1].
• 1982: Thorbjörn Fälldins C+FP-regering föll från sammanlagt 28,7 procent 1979 till 21,4 procent - minus 7,3 procentenheter (Folkpartiet ensamt tappade från 10,6 till 5,9) ^[1].

De tre enda tillfällena då den sittande regeringen faktiskt vann röster mellan val:

• 2002: Persson (S) +3,5 pp (36,4 -> 39,9) ^[1].
• 2022: Andersson (S ensam efter MP:s utträde) +2,0 pp (28,3 -> 30,3) ^[1].
• 2010: Reinfeldts alliansregering +1,2 pp (48,2 -> 49,4) - det första allianssvenget uppåt sedan partierna började regera tillsammans ^[1].

En brasklapp om hur räkningen är gjord: siffrorna avser den koalition som statsministern ledde vid själva valet, inte alla partier som suttit i regering under mandatperioden. 1979 räknas bara Folkpartiet (Ullsten satt då som ensam statsminister efter Fälldin-koalitionens fall över kärnkraften), 1982 räknas Fälldin III (C+FP) - inte Fälldin II som även omfattade M och sprack 1981 ^[1]. På samma sätt räknas 2022 bara S ensam eftersom MP lämnade regeringen i november 2021 ^[1]. Räknar man i stället hela regeringsblocket från mandatperiodens början ändras enskilda siffror - särskilt 1982 blir mindre dramatiskt - men huvudmönstret att sittande regering nästan alltid tappar består ^[1].

Vad ett parti gjort i regering är sällan hela förklaringen. Enskilda händelser och byten av partiledare spelar också roll.

M 2002 (-7,6 pp): "Valstuguskandalen" - ett tv-reportage av Janne Josefsson där lokalpolitiker uttryckte sig rasistiskt, med moderater överrepresenterade - sågs av omkring en miljon tittare veckan före valet ^[2]. Samtidigt gjorde Folkpartiet succé under Lars Leijonborg och gick från 4,7 procent 1998 till 13,4 procent 2002, en uppgång som till stor del skedde på Moderaternas bekostnad ^[1][2]. Löftet om 130 miljarder i skattesänkningar bedömdes ha slagit fel ^[2].

M 2006 (+10,9 pp): "Nya Moderaterna" under Fredrik Reinfeldt bytte fot i välfärdsfrågan och lyfte arbetslinjen som huvudlöfte, en förnyelse som lade grunden för åtta år vid makten ^[3].

M 2014 (-6,8 pp): Efter åtta år i regering och Sverigedemokraternas snabba uppgång från 5,7 procent 2010 till 12,9 procent tappade Moderaterna mest av alliansens partier ^[1][5]. Reinfeldt lämnade partiledarposten omedelbart efter valet ^[5].

S 2018 (-2,7 pp): Löfvens S+MP-regering föll från 37,9 till 32,7 procent tillsammans, samtidigt som Sverigedemokraterna gick från 12,9 till 17,5 procent ^[1].

Gemensamt för de riktigt stora rasen (1998, 2014, 1982) är att regeringen suttit länge och tvingats till obekväma beslut i ekonomin eller lämnat regeringsmakten under en period av ny partikonkurrens ^[1]. De tre vinsterna (2002, 2010, 2022) präglas i stället av att regeringen hunnit vända en tidigare kris eller kunnat rida på en polariserad valrörelse ^[1].