Rekord i södra Sverige, allt färre i norr - så har lågflödesdagarna utvecklats enligt SMHI

SMHI:s klimatindikator för lågflöden bygger på 69 hydrologiska mätstationer i vattendrag runt om i landet ^[3]. Stationerna är fördelade på fyra vattendistrikt: Bottenvikens (18 stationer), Bottenhavets (26), Norra och södra Östersjöns (10) och Västerhavets (15) ^[3]. Ett dygn räknas som lågflöde när flödet ligger under stationens gräns för lågflöde - den definieras som medelvärdet av varje års lägsta uppmätta flöde under referensperioden 1961-1990 ^[3]. Under den perioden hade Sverige i snitt 27 lågflödesdygn per år ^[1]. Nivåerna skiljer sig kraftigt mellan landsdelarna: i Norra och södra Östersjöns distrikt låg snittet på 39 dygn per år, i Bottenviken 28, i Bottenhavet 24 och i Västerhavet 22 ^[1].

SMHI själva påpekar att osäkerheten är större för lågflöden än för andra flödesmått, eftersom mätnoggrannheten är sämre vid mycket små flöden och eftersom vattenuttag och kraftverksreglering påverkar siffrorna ^[3]. Trenderna över lång tid ger ändå en tydlig bild.

Norra och södra Östersjöns vattendistrikt - som täcker Mälardalen och stora delar av östra Götaland - hade år 2018 hela 142 dygn med lågflöde ^[1]. Det är den högsta siffran sedan mätningarna började 1911; tidigare rekordet var 124 dygn från torkåret 1989 ^[1]. Under 2010-talet var snittet 61 lågflödesdygn per år i det här distriktet, jämfört med 36 dygn på 1980-talet ^[1]. Fem av de elva värsta lågflödesåren sedan 1911 - 2018, 2016, 2022, 2020 och 2019 - inträffade på 2000-talet, och alla ligger efter 2015 ^[1]. (År 2019 och 1973 hamnar båda på 88 dygn och delar tionde platsen ^[1].)

Enskilda mätstationer i södra Sverige slog också sina egna bottennoteringar sommaren 2018 ^[4]. På stationerna Kringlan, Göstad, Källstorp och Grea uppmättes det lägsta månadsmedelvärdet för augusti sedan mätstart, och vid Grea, Krokfors kvarn, Pepparforsen och Kringlan var även det lägsta dygnsvärdet någonsin uppmätt just då ^[4]. Även Västerhavets vattendistrikt, som täcker Bohuslän, Halland och västra Götaland, hade sitt sjunde sämsta lågflödesår sedan 1911: 75 dygn 2018 och 40 dygn 2022 ^[1]. På 2000-talet har det distriktet legat över 1961-1990-snittet sju av 24 år, mot 17 år under snittet ^[1]. Distriktet Norra och södra Östersjön i sin tur har SMHI byggt av bara 10 mätstationer - ett litet antal för ett stort område som spänner från Mälardalen till sydöstra Skåne - så enskilda stationers utveckling får relativt stor vikt i distriktssnittet ^[3].

I norra Sverige går utvecklingen åt motsatt håll. Bottenvikens vattendistrikt hade i snitt 38 dygn per år med lågflöde på 1970-talet ^[1]. På 2010-talet var snittet 10 dygn, och 2020-2023 bara 1,5 dygn per år ^[1]. Åren 2001, 2005 och 2022 hade distriktet ingen enda lågflödesdag ^[1]. Bottenhavets vattendistrikt visar samma mönster: från 30 dygn per år på 1970-talet till 5 dygn per år 2020-2023 ^[1]. Inget av de tio värsta lågflödesåren sedan 1911 i något av dessa två norrländska distrikt ligger på 2000-talet - alla utom tre är från perioden före 1950 ^[1].

Men minskningen betyder inte att Norrland fått mer vatten. I fjäll- och skogsområden inträffar de lägsta flödena vanligen mitt i vintern, när nederbörden faller som snö och vattendragen fryser ^[3]. När vintrarna blir mildare rinner mer vatten i vattendragen även på vintern, och antalet dygn under lågflödesgränsen faller - även om somrarna där uppe också kan bli torra. En del av utvecklingen kan dessutom ha med reglering att göra: SMHI själva pekar på att vattenuttag och kraftverksreglering påverkar mätningarna ^[3], och i Norrland är dammregleringen omfattande. Något som jämnar ut flödet över året tar bort de allra lägsta dygnen även om årsvolymen är oförändrad.

Två sorters rekord är värda att skilja på: absoluta rekord för hela mätperioden, och lägsta nivån sedan ett tidigare tillfälle. Den enda absoluta bottennoteringen sedan 1911 för ett helt vattendistrikt är alltså 2018 i Norra och södra Östersjöns distrikt (142 dygn) ^[1]. Utöver det har flera vattendrag och sjöar varit på sina lägsta nivåer på decennier under 2000-talet ^[5][6][7].

Under torkperioden 2016 sjönk vattennivåerna i södra Sverige kraftigt: i november 2016 var Vättern på sin lägsta nivå sedan 1977, Vänern på sin lägsta sedan 2003 och Hjälmaren på sin lägsta sedan 1989 ^[5]. Även Storsjön i Jämtland hade sin lägsta novembernivå sedan 2002 ^[5]. I den sydöstra delen av landet nådde grundvattnet i små magasin de lägsta nivåerna sedan mätningarna började på 1960-talet ^[6].

Sommaren och hösten 2022 slog södra Sveriges vattendrag nya bottennoteringar ^[7]. I september 2022 rann bara omkring 50 liter i sekunden i Alsterån vid Getebro i Småland, mot ett normalt septemberflöde på cirka 1 000 liter per sekund - alltså 5 procent av det normala ^[7]. Flera vattendrag i östra Götaland och Svealand - bland andra Emån, Bräkneån, Storån i Östergötland och Sävaån i Uppland - hörde till de tre lägsta nivåerna som uppmätts ^[7]. På helåret 2022 fick Norra och södra Östersjöns vattendistrikt 101 lågflödesdygn - åttonde sämsta året i hela mätperioden 1911-2023 ^[1].

Torkåret 2003 var däremot bredare geografiskt - då hade även Bottenvikens vattendistrikt 62 lågflödesdygn, det femte sämsta lågflödesåret sedan 1970 för det distriktet ^[1]. Det året sticker ut som det senaste då lågflödesdagar var vanliga i hela landet samtidigt.

SMHI:s egen tolkning är att lågflödena i södra Sverige ökar sannolikt på grund av ökad avdunstning ^[3]. När somrarna blir varmare avdunstar mer vatten från mark, växtlighet och sjöar - och det som är kvar räcker inte lika långt in på hösten. I norr, där lågflöden historiskt hört ihop med den kalla årstiden när vattnet är bundet som snö och is, blir vintrarna kortare och mildare, och det inbundna vattnet blir mindre ^[3]. Två olika mekanismer, samma bakgrund: högre temperatur.

Mätningarna sträcker sig över mer än ett sekel och visar också att lågflödesdagar i sig inte är något nytt. Åren 1911-1917 var de historiskt sämsta för de norra distrikten - Bottenviken nådde som mest 105 dygn och Bottenhavet 132 dygn under perioden ^[1]. Det som är nytt under 2000-talet är alltså den regionala omfördelningen: fler dygn i söder, färre i norr ^[1]. Det är just den asymmetrin som klimatforskningen har förutspått i ett varmare klimat, och som SMHI:s klimatindikator nu visar också i den uppmätta hydrologin ^[3].

Tre saker är värda att lägga på minnet när man tolkar siffrorna. För det första: lågflödesgränsen är olika för varje station, och den bygger på hur vattendraget såg ut 1961-1990 - inte på någon absolut liter-per-sekund-tröskel ^[3]. Att antalet dygn med lågflöde minskar i norr betyder alltså inte att det är gott om vatten där i alla lägen, utan att flödet numera sällan hamnar under den gräns som gällde för 60 år sedan ^[3].

För det andra: SMHI understryker att osäkerheten i själva lågflödessiffrorna är större än för andra flödesmått ^[3]. Mätapparaturen är mindre exakt när flödet är mycket litet, och kraftverksreglering, vattenuttag och avledning påverkar vad som faktiskt rinner genom mätpunkten ^[3]. Riktningen i utvecklingen - ökning i söder, minskning i norr - är tydlig, men den exakta storleken på förändringen ska tolkas med marginal.

För det tredje: senaste året med publicerad data är 2023 ^[3]. SMHI uppdaterade klimatindikatorsidan i april 2025 men lade då inte till någon 2024-siffra, så den mycket torra sommaren 2025 syns ännu inte i den regionala årsstatistiken ^[3].