Välfärden behöver rekrytera 388 400 personer till 2033 - och sjukfrånvaron är dubbelt så hög som i staten

SKR:s personalprognos från 2024 räknar med att kommuner och regioner (inklusive privata utförare) behöver rekrytera 388 400 personer mellan 2023 och 2033 - 288 500 i kommunerna och 100 000 i regionerna ^[4]. Nästan nio av tio av dessa rekryteringar handlar om att ersätta människor som går i pension: 341 700 pensionsavgångar mot 46 700 nya jobb som skapas för att möta demografin ^[4]. Prognosen sträcker sig till 2033, inte 2035 - SKR har inte publicerat någon prognos ett längre steg fram ^[4].

De största behoven finns i äldreomsorgen. Där behövs 122 600 nya medarbetare på tio år: 65 600 för att möta den ökande volymen och 57 000 för att ersätta pensionerade ^[4]. Det innebär att antalet anställda i äldreomsorgen ska växa från 204 000 år 2023 till 270 000 år 2033 - en ökning med 32 procent ^[4]. Inom hälso- och sjukvården är behovet 83 500 rekryteringar - varav 65 800 pensioner och 17 700 för att möta demografin - en betydligt mindre volymökning eftersom det främst handlar om att ersätta dem som slutar ^[4].

De stora yrkesgrupperna sticker ut. Kommunerna behöver 75 700 nya undersköterskor - 36 100 för att växa och 39 600 för att ersätta pensioner ^[4]. Regionerna behöver 22 600 sjuksköterskor och 9 600 läkare på tio år ^[4]. Bakom siffrorna finns en åldrande personalstyrka: 32 procent av dagens undersköterskor i kommunerna beräknas gå i pension till 2033 ^[4].

Bakom rekryteringsbehovet ligger en enkel demografisk mekanik. Antalet personer 85 år och äldre ökar med nästan 60 procent under tioårsperioden 2023-2033 ^[4]. Det är i den åldersgruppen behovet av hemtjänst och särskilt boende är som störst - i gruppen 90 år och äldre bor 26 procent i särskilt boende och 33 procent har hemtjänst ^[4].

Samtidigt växer inte den arbetsföra befolkningen i takt med behovet. Personer i arbetsför ålder (20-66 år) ökar med knappt 3 procent - omkring 166 000 personer - fram till 2033 ^[4]. Nästan hela ökningen står utrikes födda för; personer i åldrarna 25-60 år ökar endast med 13 000 personer på tio år ^[4]. Under föregående decennium ökade samma grupp med 455 000 ^[4].

Geografin gör problemet svårare. I 6 av 10 kommuner minskar den arbetsföra befolkningen fram till 2033, medan antalet äldre ökar i samtliga kommuner ^[4]. Rekryteringsbasen krymper alltså just där äldreomsorgsbehovet är störst. Redan idag är 35 procent av undersköterskorna i kommunerna utrikes födda och mer än hälften av vårdbiträdena - en kanal som blivit trängre efter den skärpta migrationspolitiken ^[4].

SKR:s årliga sjukfrånvaroredovisning för 2025 visar 7,2 procent sjukfrånvaro i kommunerna och 6,2 procent i regionerna - en tydlig minskning från 2024 då siffrorna var 7,9 respektive 6,9 procent ^[2]. I statlig sektor låg motsvarande siffra på 3,5 procent 2025 ^[3]. Kommunernas sjukfrånvaro är alltså mer än dubbelt så hög som statens; regionernas är knappt 80 procent högre ^[2][3]. Skillnaden gäller år efter år - det är inte en engångsavvikelse. Något jämförbart mått för privata arbetsgivare finns inte längre offentligt: SCB:s konjunkturstatistik över sjuklöner (KSju) lades ned, och det finns i dag ingen offentlig statistik som täcker privat sektor på ett jämförbart sätt.

Könsgapet i välfärden är stort. I kommunerna hade kvinnor 7,9 procent sjukfrånvaro 2025 mot mäns 5,0 procent; i regionerna 6,9 mot 3,8 procent ^[2]. Fyra av fem anställda i välfärden är kvinnor - vilket förklarar varför den sammanlagda siffran hamnar där den gör ^[2][4]. Kvinnors sjukfrånvaro är mer än dubbelt så hög som mäns, både i välfärden och på arbetsmarknaden i stort ^[4].

Inom välfärden är det inte de med högst utbildning som är mest sjuka. Undersköterskorna är den grupp som drabbas hårdast. Kvinnor som är undersköterskor hade drygt 7 procent sjukfrånvaro 2023 - och Försäkringskassan noterade 203,6 sjukfall per 1 000 anställda för undersköterskor 2023, mer än dubbelt så många som genomsnittet på 96,7 ^[4][6]. Undersköterskorna är också den största enskilda yrkesgruppen i välfärden.

SKR pekar på flera samverkande orsaker: människonära, platsbundna yrken har generellt högre sjukfrånvaro; låg- och medelinkomsttagare i fysiskt krävande jobb är mer sjukskrivna; och Sverige har det största könsgapet i sjukfrånvaro i Europa, vilket brukar förklaras med att svenska kvinnor arbetar heltid i högre grad än i övriga Europa och samtidigt tar huvudansvaret för hem och familj ^[4]. En rapport från Riksrevisionen som SKR hänvisar till konstaterar att kvinnor sjukskrivs 30 procent oftare än män vid psykisk ohälsa - trots att arbetsförmågan bedömts som likvärdig ^[4].

En viktig reservation för minskningen 2024-2025: SKR skriver själva att svängningar i sjukfrånvaron ofta hänger samman med konjunkturen samt förändringar i sjukförsäkringens regler och tillämpning - och att dessa svängningar inte alltid motsvaras av hur människor upplever sin hälsa ^[4]. Att siffrorna sjunker betyder alltså inte automatiskt att välfärdens personal blivit friskare.

Sett över lång tid har den faktiska arbetstiden i Sverige inte förändrats. SCB:s arbetskraftsundersökning (AKU) mäter hur många timmar en person faktiskt arbetat under mätveckan när semester, sjukdom, föräldraledighet med mera dragits bort. För sysselsatta 15-74 år var det 30,4 timmar 2005, 30,9 år 2010 och 29,7 år 2025 - variationen ryms inom mätfelet ^[1]. SKR sammanfattar det med att den faktiskt arbetade tiden legat stabilt på ungefär 31 timmar i veckan sedan 2005 ^[4].

I internationell jämförelse är den svenska årsarbetstiden bland de kortaste i världen enligt OECD ^[4]. Det förklaras främst av att många - särskilt kvinnor - arbetar deltid, av lång semester och av hög sjuk- och föräldrafrånvaro. När SKR pekar på faktisk arbetstid som en viktig hävstång för välfärden är det just den delen som styr utfallet - frånvaron - inte veckoarbetstidsmåttet i sig.

I kommuner och regioner arbetar de anställda genomgående färre timmar än på arbetsmarknaden i övrigt. 88 procent av de kommunanställda hade formellt en heltidstjänst 2024, men bara 76 procent arbetade faktiskt heltid; för regionerna var siffrorna 92 respektive 74 procent ^[7]. Skillnaden består av sjukfrånvaro, föräldraledighet, deltidstjänstgöring och kortare pass för timavlönade. Deltidsarbetande i äldreomsorgen jobbar i snitt 28-29 timmar i veckan ^[4]. Andelen som arbetar heltid ökar dock stadigt: från 64 procent i kommunerna 2013 till 75 procent 2023, och från 66 till 73 procent i regionerna ^[4]. Heltidsresan - ett projekt som SKR och Kommunal driver tillsammans sedan 2016 - får en stor del av äran för utvecklingen i äldreomsorgen ^[4].

SKR har räknat på vad tre olika förändringar skulle betyda. Om alla deltidsarbetande i äldreomsorgen ökar sin arbetstid med tre timmar i veckan - från dagens 28-29 till 31-32 timmar - minskar behovet av nyanställningar i äldreomsorgen med ungefär 8 100 personer till 2033 ^[4]. Redan en enda timme mer i veckan sparar 2 700 rekryteringar ^[4]. Cirka 36 procent av de anställda i äldreomsorgen arbetar deltid - motsvarande 55 000 personer ^[4].

Om sjukfrånvaron pressas ned så att kvinnor och män ligger på samma nivå (mäns nivå i samma yrke), minskar rekryteringsbehovet med 5 900 personer i äldreomsorgen och 3 900 i hälso- och sjukvården fram till 2033 ^[4]. Räkneexemplet visar hur stor del av välfärdens personalproblem som är kopplat till kvinnors högre sjukfrånvaro.

Om avgångsåldern i äldreomsorgen höjs från dagens 64,2 år till 66 år minskar behovet av rekryteringar med mer än 15 300 personer ^[4]. Det är den enskilt största hävstången SKR identifierar.

Omvänt räknar SKR fram vad en arbetstidsförkortning till 35 timmar skulle betyda: den skulle - om inga fler kan rekryteras - motsvara att all äldreomsorg i Göteborg, Malmö och Jönköping försvinner, eller att samtliga vårdplatser på Akademiska sjukhuset, Södersjukhuset och Örebro universitetssjukhus stänger ^[4]. Kalkylen bygger på att extra rekryteringar inte är möjliga - vilket är hela poängen med SKR:s rapport.

SKR:s prognos utgår från att inget förändras: samma personalsammansättning, sysselsättningsgrad och avgångssannolikheter 2033 som 2023 ^[4]. Det är alltså ett räkneexempel som visar behovets storlek om nuvarande arbetssätt fortsätter, inte en prognos i vanlig mening. Ny teknik, digitalisering, förändrade arbetsroller och friskare äldre kan alla dra ned behovet.

SKR:s och SCB:s sjukfrånvaromått är inte utbytbara. SKR-siffran (7,2 procent i kommunerna 2025) mäter sjukfrånvaro som andel av ordinarie arbetstid enligt kommunernas och regionernas obligatoriska årsredovisning ^[2]. SCB:s AKU-mått, som brukar dyka upp i internationella jämförelser, mäter i stället hur stor andel av befolkningen som var frånvarande hela mätveckan pga. sjukdom - och den siffran ligger på 2,4 procent för kvinnor och 1,5 procent för män 2025 ^[8]. Måtten mäter olika saker.

Rekryteringssiffran 388 400 är den brutto som behövs, inte netto ^[4]. Den räknar in ersättning för pensioner och behovsökningar, men inte ersättningsrekryteringar för dem som slutar av andra skäl - byter yrke, går till annan arbetsgivare eller lämnar sjukskrivna. Med annan personalomsättning inräknad är den verkliga rekryteringstakten alltså ännu högre. Rapporten bryter inte heller ut personliga assistenter separat - de ligger under "vård och omsorg om personer med funktionsnedsättning" ^[4]. Socialstyrelsens Nationella planeringsstöd 2024 pekar dessutom på fortsatt brist på 3 300 sjuksköterskor i primärvården 2025 ^[9].