Var tredje väljare bestämmer partival först sista veckan - upp från var tionde på 60-talet

Sedan 1964 frågar valundersökningen väljarna: När bestämde du dig för vilket parti du skulle rösta på i årets riksdagsval? Svarsalternativen är tre - sista veckan före valet, tidigare under sommaren eller hösten, eller sedan länge ^[1]. Det är svaret på den frågan som ligger bakom hela statistiken.

I 1964 års val uppgav 11 procent att beslutet fattats under sista veckan; 1968 var siffran 13 procent ^[1]. Nivån låg kvar kring 13-14 procent under hela 1970-talet - i valen 1970 (13 %), 1973 (14 %), 1976 (13 %) och 1979 (14 %) ^[1]. Under 1980-talet började andelen krypa uppåt: 17 procent 1982, 19 procent 1985 och 21 procent 1988 ^[1].

Det stora hoppet kom vid 1991 års val, då andelen sena väljare plötsligt steg till 28 procent - en fördubbling på tolv år ^[1]. Rekordet är från valet 1998, då 36 procent av väljarna uppgav att de bestämt sig först under sista veckan ^[1]. Sedan dess har andelen legat stadigt kring 30-33 procent i samtliga val fram till senaste riksdagsvalet 2022, då 30 procent bestämde sig så sent ^[1].

Att en så stor grupp bestämmer sig sent brukar tolkas som att valrörelserna är viktigare i dag än förr - det finns en stor grupp väljare som är öppna för påverkan ända in i slutspurten ^[2]. Men Valforskningsprogrammet varnar för en alltför enkel tolkning: många som svarar att de bestämt sig sent har ändå haft en stabil röstningsavsikt under hela valrörelsen ^[2]. En del av ökningen speglar snarare att banden mellan väljare och partier försvagats - dagens väljare ser sig själva som självständiga och håller dörren öppen för att ändra sig, även om de i praktiken sällan gör det ^[2].

Sena väljare är inte en slumpmässig grupp. Genom hela mätperioden har det varit fler kvinnor än män som bestämmer sig sent ^[1]. Vid 2022 års val bestämde sig 34 procent av kvinnorna under sista veckan, mot 26 procent av männen ^[1].

Åldersskillnaderna är ännu större. Bland väljare 18-29 år bestämde sig 44 procent under sista veckan 2022 - att jämföra med 21 procent bland dem som är 65 år eller äldre ^[1]. Mönstret har funnits sedan 1960-talet: äldre väljare kommer till valurnorna med mer erfarenhet, tydligare politiska övertygelser och starkare partiidentifikation ^[2].

De tydligaste sambanden gäller ideologi och partiidentifikation. Väljare som placerar sig i mitten på vänster-högerskalan bestämmer sig mycket senare än de som placerar sig långt till vänster eller långt till höger ^[2]. Bland dem som inte känner sig som anhängare till något parti hade hälften (50 %) 2022 bestämt sig först under sista veckan; bland starkt övertygade partianhängare var motsvarande andel bara 7 procent ^[1].

Också partisympatin spelar in. Vid 2022 års val bestämde sig 60 procent av Liberalernas väljare under sista veckan - högst av alla partier - följt av Centerpartiet (49 %) och Miljöpartiet (44 %) ^[1]. Socialdemokraternas och Sverigedemokraternas väljare bestämde sig däremot tidigt: 24 respektive 19 procent gjorde sitt val under sista veckan ^[1]. Sverigedemokraternas väljare har uppvisat samma tidiga beslutsamhet i alla tre val partiet varit stort - andelen sena beslutare har legat mellan 15 och 22 procent i valen 2014, 2018 och 2022 ^[1].

När Valforskningsprogrammet delar upp väljarkåren efter beslutstidpunkt syns tydliga skillnader mellan grupperna. Bland dem som visste sedan länge hur de skulle rösta 2022 dominerade Socialdemokraterna (35 %) och Sverigedemokraterna (29 %) tillsammans nästan två tredjedelar av rösterna ^[2]. Bland dem som bestämde sig först under sista veckan hade S bara 24 procent och SD 13 procent - båda partierna föll alltså med 11 respektive 16 procentenheter ^[2].

Rakt motsatt riktning gick de små mittenpartierna. Centerpartiet fick 3 procent bland de tidiga men 11 procent bland de sena - en ökning med 8 procentenheter ^[2]. Liberalerna gick från 1 procent bland tidiga till 9 procent bland sena, Kristdemokraterna från 3 till 7 procent och Miljöpartiet från 3 till 7 procent ^[2]. Även Moderaterna gjorde ett något bättre val bland sena väljare (22 %) än bland tidiga (17 %) ^[2].

Förklaringen är delvis strukturell. Sena beslut är vanligare bland svagt partiidentifierade mittenväljare, och just den gruppen gynnar av flera skäl små mittenpartier: de får mer utrymme i valrörelsens medietäckning än i vardagspolitiken, och taktiska överväganden om att rädda partier över fyraprocentspärren gör sitt till ^[2]. Liberalerna och Centerpartiet är typiska exempel - båda balanserade nära spärren och tjänade på sena taktikröster ^[2].

En viktig varning först: blockdefinitionen har ändrats. Fram till valet 2018 räknade Valforskningsprogrammet med socialistiska blocket (V+S+MP) mot borgerliga blocket (C+FP/L+KD+M) med SD som "övriga" ^[4]. I analysen av 2022 års val räknas i stället mitten-vänster (V+MP+S+C) mot mitten-höger (L+KD+M+SD) ^[5]. Siffrorna nedan är därför inte direkt jämförbara mellan de gamla och nya blocken.

Med de gamla blocken var mönstret genom decennierna att mellanblocksbyten är sällsynta men koncentrerade till just sista veckan. I 2006 års val var 7 procent av alla väljare mellanblocksbytare bland dem som bestämt sig sista veckan, mot 1 procent bland dem som vetat sedan länge ^[3]. I 2010 och 2014 var motsvarande andelar 5 respektive 5 procent bland sena, mot 2 respektive 1 procent bland tidiga ^[3]. År 2018 upprepades mönstret: 5 procent av sista veckan-väljarna bytte block mot 1 procent bland tidiga ^[4]. Sena väljare byter alltså block flera gånger så ofta som tidiga - en klar majoritet av alla mellanblocksbytare bestämmer sig så sent ^[3].

Med de nya blocken 2022 blir bilden följande: bland dem som visste sedan länge hur de skulle rösta hade mitten-vänsterblocket 49 procent och mitten-högerblocket 50 procent ^[2]. Bland dem som bestämde sig sista veckan var motsvarande siffror 47 procent för mitten-vänster och 51 procent för mitten-höger ^[2].

Skillnaden är liten men politiskt betydelsefull. Enligt Valforskningsprogrammets bytesanalys var 6,3 procent av alla väljare 2022 så kallade sena blockbytare - de bytte block under sista veckan ^[5]. Av dessa gick 3,5 procent från mitten-vänster till mitten-höger och 2,8 procent åt motsatt håll ^[5]. Nettot blev en "blåförskjutning" på 0,7 procentenheter, statistiskt signifikant (p=0,03) ^[5]. Bland dem som bestämde sig tidigare tog strömmarna över blockgränserna ut varandra ^[5]. Slutsatsen i Väljarna och valet 2022: mitten-höger vann valet sent, under sista veckan av valrörelsen ^[5].

En återkommande kritik mot uppgiften om beslutstidpunkt är att den bygger på väljarens egen minnesbild efter valet. Många kan i efterhand vilja framstå som självständiga och rationella och därför svara att de bestämt sig sent, även om de i praktiken haft en stabil röstningsavsikt hela hösten ^[2]. Valforskningsprogrammet konstaterar att de "senfärdiga" väljarna trots allt visar stor stabilitet i sina röstningsintentioner under valrörelsens gång - bilden av en villrådig väljare stämmer alltså inte alltid ^[2].

Jämförelser bakåt i tiden bör också göras med försiktighet. Frågan har ställts på samma sätt sedan 1964, men blockdefinitionerna har som nämnts ändrats vid 2022 - siffrorna om blockbyten går inte att direkt lägga bredvid varandra över tid ^[1].

Slutligen: valutgången avgörs inte av att sena väljare skulle vara viktigare än tidiga - varje röst räknas lika ^[5]. Men de sena väljarna representerar den grupp där nettoförändringar mellan blocken faktiskt sker, och därmed den grupp partiernas valrörelser i praktiken kan nå.