Vargstammen i Sverige har krympt till drygt 350 - Tyskland har minst 1 600

Vargen var i praktiken utrotad i Sverige i mitten av 1900-talet ^[6]. Återetableringen började när ett par vandrat in från den finsk-ryska stammen och fick sina första valpar i norra Värmland 1983 ^[6]. Under 1990-talet växte stammen med runt 25-29 procent per år från en handfull individer ^[6]. Vintern 1998/99 räknade forskarna 36-46 vargar i Sverige, 2004/05 hade siffran passerat 90, och vintern 2010/11 låg den på över 250 ^[6][7].

Sedan vintern 2014/15 använder Sverige och Norge en gemensam räknemetod: antalet dokumenterade föryngringar multipliceras med tio, vilket ger ett populationsestimat med ett osäkerhetsintervall runt sig ^[7]. Den nya metoden gav 415 svenska vargar första året ^[7]. Stammen fortsatte växa och nådde sin högsta noterade nivå vintern 2021/22 med 460 individer ^[1].

Därefter har det gått åt andra hållet. Riksdagen beslutade hösten 2022 att sänka riktvärdet för vargstammen från 300 till 170-270 individer ^[8]. Licensjakten på varg har utökats åren efteråt, och stammen har krympt varje vinter sedan: 450 vintern 2022/23, 375 året därpå och 323 vintern 2024/25 ^[1]. Den senaste rapporten från Rovdata och SLU för vintern 2025/26 landar på 355 vargar med den ordinarie metoden, eller 370 med en nyare DNA-baserad modell som Rovdata numera redovisar parallellt ^[1]. Rovdata själva pekar på inavel och den geografiska isoleringen från den finska stammen som huvudproblemen på sikt ^[2]. Det statistiska sambandet mellan sänkt riktvärde, ökad licensjakt och den nu observerade nedgången är dock så tydligt att förvaltningsbesluten framstår som den viktigaste förklaringen till att kurvan vänt.

Graferna före och efter 2014/15 är inte helt jämförbara: fram till dess byggde skattningarna på snöspårning med breda min-max-intervall ^[7]. Trenden - snabb uppgång fram till 2021/22 och tydlig nedgång därefter - står ändå fast, oavsett metod ^[1].

De skandinaviska vargarna är genetiskt isolerade. Få nya individer tar sig genom det norrländska renskötselområdet, där invandrande vargar konsekvent flyttas eller skjuts. Det gör den svenska stammen sårbar för inavel - en av grundorsakerna till att forskarna räknar noga och att förvaltningen är politiskt laddad. Norge har alltid varit en liten del av den skandinaviska stammen: runt 50-60 vargar de senaste åren, varav de flesta i gränsrevir med Sverige ^[9]. Merparten av de skandinaviska vargarna finns alltså i Sverige ^[1].

SLU Viltskadecenter besiktar och registrerar rovdjursangrepp åt länsstyrelserna. Under 2024 angreps 482 tamdjur av varg i Sverige - varav 453 var får, resten framför allt getter och nötkreatur ^[3]. Varg låg bakom drygt 80 procent av alla dödande eller skadande rovdjursangrepp på tamdjur (exklusive renar, som redovisas separat av Sametinget) ^[3].

De senaste årens siffror har legat på en förhöjd nivå. 2020 angreps 419 tamdjur av varg, 2021 var det 368, 2022 sjönk det till 260, och 2023 låg det på 455 djur - varav 376 dog ^[10][11][12]. Ett enda vargpar kan döda fem till tio får vid samma tillfälle, vilket förklarar varför antalet dödade djur ofta överstiger antalet händelser med god marginal.

Hundar är en särskild kategori. 2023 angreps 13 hundar av varg och åtta dog ^[13]. Under 2024 betalades 352 000 kronor ut i ersättning till drabbade hundägare ^[13]. Renar syns som sagt inte i den här statistiken - dem hanterar Sametinget separat.

Statistiken har två inbyggda begränsningar. Den räknar bara besiktade fall, alltså händelser där länsstyrelsen inspekterat och bedömt att det med minst 50 procents sannolikhet var rovdjur ^[3]. Angrepp i svår terräng eller vid dåligt väder kan missas. Och den fångar inte den indirekta kostnaden - stress, kostbara stängsel och psykologisk belastning på tamdjurshållare i vargbygder. Under 2024 betalade staten ut cirka 11 miljoner kronor i förebyggande stöd, framför allt till rovdjursavvisande stängsel ^[3].

Finlands vargstam ligger nu i samma storleksordning som Sveriges. I mars 2025 uppskattade forskningsinstitutet Luke antalet vargar i Finland till 430 individer, med ett 90-procentigt osäkerhetsintervall på 413-465 ^[4]. Vargarna var fördelade på 57 familjegrupper och 19 par - totalt 76 revir ^[4]. Mars 2026 låg individantalet stabilt på 430, men antalet revirmarkerande par hade ökat från 19 till 22, vilket tyder på fortsatt spridning västerut ^[14]. Året innan var Finland nere på cirka 295 individer ^[15]. Luke har själva pekat på att en del av hoppet 2024-2025 beror på att den finska medborgarrapporteringen (Tassu-systemet) fick bättre täckning i sydvästra Finland - alltså att en del av ökningen är statistisk, en del biologisk ^[15].

Tyskland är i en egen liga. Under det senaste sammanställda monitoreringsåret 2024/25 dokumenterades 219 flockar, 43 par och 14 ensamma reviretablerade vargar - sammanlagt 276 territorier ^[5]. Minst 1 636 individer identifierades säkert, varav 769 valpar ^[5]. Det är en golvskattning: Tyskland till skillnad från Sverige och Finland publicerar inte en total populationsskattning, utan bara vargar som kunnat verifieras genom bilder, spillning eller DNA. Den faktiska stammen är sannolikt betydligt större.

Jämförelsen kräver därför försiktighet. Sverige och Finland rapporterar modellerade individuppskattningar; Tyskland rapporterar bara säkert dokumenterade individer i territorier. Metoderna i Sverige (föryngringar × 10) och Finland (Bayesiansk statistisk modell som väger DNA, GPS och medborgarobservationer) är inte heller identiska ^[7][4]. Men även med minimimåttet är den tyska stammen mer än fyra gånger så stor som den svenska ^[1][5]. Efter mer än två decennier av snabb tillväxt - Tyskland växte med över 30 procent per år under 2010-talet - stagnerade den tyska stammen 2024/25 för första gången sedan återkoloniseringen började år 2000 ^[5]. I både Tyskland och Norden har licensjakt, trafik och illegal jakt blivit tunga bromsklossar på fortsatt tillväxt.

Inventeringsperiod. Sverige, Norge och Finland räknar sin vargstam vid vintersäsongens slut (oktober-mars), när populationen är som lägst - efter naturlig och jaktbaserad dödlighet men före vårens valpning. Tysklands monitoreringsår löper 1 maj-30 april ^[5]. De senaste siffrorna för Sverige (355-370) gäller vintern 2025/26; Finlands 430 gäller mars 2026; Tysklands 276 territorier och 1 636 individer gäller perioden maj 2024-april 2025 (rapport publicerad februari 2026) ^[1][14][5].

Metod. Sverige och Norge (Skandulv) använder föryngringar × 10, med 95-procentigt konfidensintervall ^[7]. Sedan 2024 rapporteras även ett DNA-baserat estimat ^[1]. Luke i Finland väger samman DNA-prover, GPS-spårade individer och medborgarobservationer i systemet Tassu i en statistisk modell. DBBW i Tyskland dokumenterar territorier och identifierade individer, utan att räkna om till en totalpopulation. Följden är att svenska och finska individsiffror är någorlunda jämförbara, medan den tyska siffran är ett golv.

Skadestatistiken. Viltskadecenter räknar bara besiktade angrepp - fall där länsstyrelsen bedömt att rovdjur ligger bakom med minst 50 procents sannolikhet ^[3]. Oanmälda skador och sådana som besiktas för sent ingår inte. Renar redovisas separat och räknas inte in i "tamdjur" i den här statistiken.