Yngre lagförs allt mer sällan i Sverige - men bland unga män utan gymnasium är risken att dömas mångdubbelt högre

Först en definition: en lagföring är inte enbart en dom. Det är en samlingsterm för de tre sätt som en person kan bindas till ett brott - fällande dom i tingsrätt, strafföreläggande utfärdat av åklagare eller åtalsunderlåtelse. En stor del av lagföringarna är alltså inte något domstolen har prövat, utan snabba beslut vid enklare brott.

Antalet lagföringsbeslut i Sverige har varit påfallande stabilt under de senaste 20 åren - 115 402 år 2005 och 119 221 år 2025 ^[1]. Bakom stabiliteten döljer sig en betydande förskjutning i åldern. Bland tonåringar 15-17 år har antalet beslut per 100 000 invånare gått från 3 376 till 2 302, en minskning med 32 procent ^[1]. Även åldersgrupperna 18-20 år (-16 procent) och 21-24 år (-16 procent) faller tydligt ^[1]. Samtidigt går utvecklingen åt andra hållet högre upp i åldrarna: gruppen 30-39 år är i princip oförändrad, medan gruppen 60 år och äldre ökar med 26 procent per 100 000 invånare ^[1].

Sammansättningen har därför tippat över. Personer 15-24 år stod 2005 för 32,5 procent av alla lagföringsbeslut, i dag för 27,1 procent ^[1]. Personer 60 år och äldre har gått från 5,7 till 9,3 procent ^[1]. Den största enskilda gruppen är 30-39-åringarna, som svarar för nära var fjärde beslut ^[1].

BRÅ:s siffror räknar beslut, inte personer: samma individ kan bidra med flera lagföringar under ett år. Riktningen är ändå tydlig, och den bekräftas när man i stället tittar på hela livet: i BRÅ:s nya kohortstudie hade drygt 15 procent av dem som är födda på 1960-talet lagförts vid 20 års ålder, mot drygt 7 procent av dem födda på 2000-talet ^[2]. Även BRÅ:s Skolundersökning om brott, där niondeklassare själva svarar på vad de gjort, pekar åt samma håll ^[3]: det handlar inte bara om att polisen prioriterar annat, utan om en faktisk nedgång i det vardagliga tonårsbrottet.

Den samlade nedgången bland tonåringar är en genomsnittssiffra, och den döljer att en mindre del av ungdomsbrottsligheten går åt rakt motsatt håll. Antalet män 15-20 år som misstänks för fullbordat mord och dråp har gått från 16 år 2016 till 68 år 2025 - en fyrdubbling på ett decennium ^[4]. Antalet unga i samma ålder som misstänks för våldsbrott med skjutvapen mot en annan man har gått från 7 år 2016 till 53 år 2025 ^[5].

BRÅ har i sin studie av barn och unga i kriminella nätverk visat att nätverksbrottslighet i praktiken bärs upp av allt yngre personer, och att brotten ofta är svårutredda och därför sällan leder till en formell lagföring ^[6]. Det innebär att det klassiska ungdomsbrottet - butiksstölder, skadegörelse, ringa misshandel - har minskat samtidigt som ett litet men växande antal unga är inblandade i mycket allvarligt våld. Bilden av "unga lagförs mindre" är alltså både sann och missvisande beroende på vilken brottstyp man tittar på.

Här slutar den löpande statistiken. BRÅ:s registerbaserade tabellsamling redovisar lagföringar efter kön, ålder, huvudbrott, påföljd och regional hemvist - men inte efter den lagförda personens utbildningsnivå eller sysselsättningsstatus ^[1]. Sådana uppgifter finns i SCB:s register men kopplas till lagföringsregistret bara i särskilda forskningsprojekt med etikprövning. Det innebär att det saknas årlig statistik som kan svara på hur stor andel av de lagförda som saknar gymnasieexamen eller står utan arbete. Det finns alltså inget svar på om just den andelen har ökat eller minskat de senaste 20 åren ^[1].

Det vi vet från de forskningsprojekt som gjorts pekar åt samma håll. I BRÅ:s studie av strategiska brott bland unga hade 61 procent av dem som dömts för denna typ av brott en icke-konventionell skolgång (avbruten skolgång, resursklass eller motsvarande), mot 38 procent bland andra dömda unga och omkring 10 procent i normalpopulationen ^[7]. Klientkartläggningar från Kriminalvården har återkommande visat att en majoritet av dem som avtjänar fängelsestraff saknar fullständig gymnasieutbildning. Att andelen är hög råder ingen tvekan om - men det finns inte publicerad statistik som kan berätta om andelen ökat eller minskat över tid.

Den fråga användaren ställer - hur stor andel av unga män utan gymnasium och utan jobb som lagförs, jämfört med jämnåriga med både examen och arbete - kräver just den samkörning av register som saknas i den löpande statistiken. Det närmaste ett svar finns i två stora studier från IFAU och Kriminologiska institutionen vid Stockholms universitet.

IFAU följde alla män som började gymnasiet 1986-1990 i 15 år efter gymnasiestart och samkörde detta med lagföringsregistret ^[8]. Bland eleverna på studieförberedande program dömdes 19 procent för brott under uppföljningstiden ^[8]. Bland yrkeselever var motsvarande andel 36 procent ^[8]. När forskarna delade in materialet efter förutsagd risk att hoppa av gymnasiet - ett sammanvägt mått som samlar upp betyg, familjebakgrund och tidiga tecken på utanförskap - framträdde den kraftigaste gradienten: bland dem med lägst risk dömdes 18 procent, bland dem med medelhög risk 33 procent och bland dem med högst risk 52 procent ^[8]. För egendomsbrott är avståndet ännu större: 4 procent i lågriskgruppen mot 22 procent i högriskgruppen ^[8].

Det är viktigt att inte lägga in mer i IFAU:s siffror än vad de mäter. "Hög avhoppsrisk" är en förutspådd sannolikhet baserad på betyg och bakgrund - inte en direkt mätning av att man saknar examen och står utan jobb. Men gruppen är just den mix av skolproblem och svag arbetsmarknadsanknytning som frågan pekar ut, och skillnaden på ungefär tre gånger mellan dess bottenkvartil och toppkvartil är svår att förklara bort.

En nyare studie av Bäckman och Estrada följde alla i Sverige födda 1980 och 1985 och jämförde dem som hoppade av gymnasiet med i övrigt lika "tvillingar" som fullföljde utbildningen ^[9]. Bland manliga avhoppare dömdes 27,6 procent under de följande 26 månaderna, mot 13,6 procent bland matchade jämförelsepersoner - alltså en dubbelt så hög risk även när skillnader i betyg, föräldrabakgrund och tidiga levnadsförhållanden räknats bort ^[9]. I samma studie hade unga vuxna som varken arbetade eller studerade en 52 procent högre relativ risk att dömas än de som fanns i kärnarbetskraften, och att skaffa sig en gymnasieexamen efter avhoppet halverade risken att dömas ^[9].

Båda studierna följer kohorter som är födda på 1970- och 1980-talen, alltså dagens medelålders män ^[8][9]. Att räkna om dem till 2020-talets 20-åringar kräver försiktighet: både arbetsmarknaden, gymnasieskolan och grannskapen ser ut annorlunda i dag ^[8][9]. Men storleksordningen - ungefär två till tre gånger så hög sannolikhet att bli lagförd bland dem med skolproblem och svag arbetsmarknadsanknytning jämfört med jämnåriga med båda på plats - är den enda svenska registerbelagda uppskattning som finns.

En påminnelse om proportionerna: det som händer bland unga män är det som formar hela bilden. 2024 stod männen för 94 145 av de 115 820 lagföringsbesluten - omkring 81 procent ^[10]. Räknat per 100 000 invånare lagfördes män 2 141 gånger jämfört med kvinnor 495, drygt fyra gånger fler ^[10]. Kvinnors nivå har legat runt 400-500 per 100 000 hela 2000-talet, medan mäns nivå fallit från 3 000 kring 2009 till knappa 2 100 i dag ^[10].

Den kraftiga skillnaden mellan könen förklarar varför frågor om ålder och utbildning nästan alltid handlar om just unga män: IFAU:s uppföljningsstudie visade att 28 procent av männen som började gymnasiet hade en dom inom 15 år, mot 7 procent av kvinnorna ^[8].

Ett par saker är värda att hålla i huvudet.

Beslut, inte personer. BRÅ:s årliga statistik räknar lagföringsbeslut. Samma person med flera brott under ett år kan ge upphov till flera beslut. Livstidsprevalensen - andelen av befolkningen som blivit lagförd någon gång - fångas i stället i kohortstudier som BRÅ:s Rapport 2025:22: 20,2 procent av alla svenskar hade lagförts någon gång, 29,7 procent av männen och 10,3 procent av kvinnorna ^[2].

Sammansättningen ändras hela tiden. De stora ungdomskullar som kom till Sverige som ensamkommande 2015-2016 har med åren rört sig ur tonårsgruppen och upp i 20-30-åringarna ^[11]. Det påverkar var i åldersstegen brotten registreras utan att det säger något om enskilda personers riskbild.

Nedgången bland unga är verklig men inte hela bilden. Det som fångas i lagföringsregistret är beroende av polisens och åklagarnas kapacitet och prioriteringar. Både BRÅ och forskningen är överens om att ungdomsbrottsligheten faktiskt minskar över tid - självrapporterade brott bland niondeklassare pekar åt samma håll ^[3]. Men det grövre nätverksrelaterade våldet, som beskrivs i avsnittet ovan, bryter mönstret helt.

Utbildning och sysselsättning är korrelation, inte enkel orsak. Både IFAU och Bäckman/Estrada försöker isolera effekten av utbildningen genom experimentliknande grepp och tvillingmatchningar, men gradienten återspeglar också djupare skillnader i uppväxt, betyg, hälsa och grannskap. Det förändrar inte att kombinationen låg utbildning och svag arbetsmarknadsanknytning är en av de starkaste och mest välbelagda riskfaktorerna för lagföring i Sverige.